Tre år med Stödlinjen för visselblåsning

I slutet av oktober är det tre år sedan TI Sveriges Stödlinje för visselblåsning öppnade. Sedan dess har vi stöttat personer som överväger att rapportera missförhållanden, personer som redan har visselblåst och personer som vill förstå vilka rättigheter och vilket skydd visselblåsarlagen ger. Under de här åren har vi även undersökt hur såväl interna som externa visselblåsarkanaler i Sverige fungerar i praktiken. Tillsammans ger dessa erfarenheter en unik inblick i hur det svenska visselblåsarsystemet fungerar idag.

Ett fortsatt behov av stöd och vägledning
Personerna som kontaktar Stödlinjen speglar en stor del av samhället. Vi får frågor från både privat och offentlig sektor och från personer i en rad olika yrkesgrupper, där störst andel kommer från hälso- och sjukvården. De som kontaktar oss representerar hela landet, även om en majoritet av kontakterna kommer från storstadsregionerna.

En majoritet väljer att kontakta oss via telefon. Många som hör av sig befinner sig i en osäker situation och uppskattar möjligheten att prata igenom det som hänt med en oberoende part innan de tar ställning till hur de vill gå vidare. Ungefär en tredjedel hittar oss genom sökningar på internet, vilket visar att behovet av lättillgänglig och oberoende information om visselblåsning fortfarande är stort.

Vi ser att många av de frågor vi får idag är desamma som när först Stödlinjen öppnade, vilket tyder på att det fortfarande finns ett stort behov av information, vägledning och ökad kunskap om visselblåsning och visselblåsarlagen.

Vår vanligaste fråga: ”Kan jag visselblåsa om det här?”
Den vanligaste frågan handlar inte om hur man rapporterar utan om vad som omfattas av visselblåsarlagen. I praktiken handlar det om gränsdragningen kring vad som utgör ett missförhållande av allmänintresse – ett av lagens krav för att skyddet mot repressalier ska gälla.

Här finns fortfarande en stor osäkerhet. Trots att visselblåsarlagen snart har varit i kraft i fem år finns det mycket begränsad rättspraxis vilket innebär att flera centrala frågor fortfarande saknar tydliga svar. I praktiken betyder det att både visselblåsare och visselblåsarfunktioner tvingas göra bedömningar om vad som räknas som en visselblåsning med begränsad information.

Skydd mot repressalier finns – men vägen till skadestånd är komplicerad
Visselblåsarlagen innehåller ett tydligt förbud mot repressalier. Trots det berättar personer som kontaktar oss om utfrysning, omplaceringar, förändrade arbetsuppgifter eller andra åtgärder som de upplever hänger ihop med deras visselblåsning.

Om man blivit utsatt för repressalier kan man ha rätt till skadestånd, men vägen dit är en rättsprocess där man själv måste driva tvisten i domstol. Osäkerheten kring hur en domstol skulle bedöma situationen gör att risken kan upplevas som stor.

Många upplever visselblåsarsystemet som svårt att navigera
Enligt lagstiftningen finns möjlighet att rapportera internt till en verksamhet eller externt till en behörig myndighet. Information kan också offentliggöras.

För många visselblåsare är det inte självklart vilken väg som är mest lämplig. Vissa vill att organisationen själv ska få möjlighet att åtgärda problemet. Andra känner större förtroende för en extern aktör eller oroar sig för vilka konsekvenser en intern rapportering kan få.

Samtidigt är systemet inte alltid enkelt att förstå. Det kan till exempel vara svårt att avgöra vilken behörig myndighet som ansvarar för ett visst område, och vi har mött personer som upplevt att de skickats mellan myndigheter utan att få tydliga besked om vart de ska vända sig.

Information kan också offentliggöras, till exempel genom att vända sig till media. Enligt förarbetena bör en person, för att omfattas av lagens skydd, som huvudregel först ha rapporterat internt eller externt innan information offentliggörs. Detta område är dock oprövat, vilket gör att rättsläget är osäkert. För den som överväger att gå till media är det därför bra att även känna till meddelarfriheten och, för vissa grupper, det särskilt starka meddelarskyddet som finns i svensk grundlag och som inte påverkas av visselblåsarlagen.

Frågan om anonymitet är fortfarande oklar
En fjärde återkommande fråga handlar om anonymitet. Visselblåsarlagen är tyst om möjligheten att rapportera anonymt, och i förarbetena kan man utläsa att det är upp till verksamheterna själva att avgöra om de vill ta emot och utreda anonyma rapporter.

Många som kontaktar Stödlinjen vill veta om de kan rapportera utan att berätta vilka de är, och i vår undersökning av de externa rapporteringskanalerna ser vi att drygt hälften av de inkomna rapporterna är anonyma. Det indikerar att möjligheten till anonymitet är en viktig trygghetsfaktor för visselblåsare. Samtidigt ser vi att möjligheten varierar stort mellan olika verksamheter, där myndigheter generellt sett är sämre på att ta emot och ge återkoppling på anonyma rapporter jämfört med kommuner och regioner.

Konsekvensen blir att förutsättningarna för den som vill visselblåsa kan se olika ut beroende på vilken kanal man vänder sig till.

Våra rapporter pekar på flera återstående utmaningar
Erfarenheterna från Stödlinjen återkommer också i resultaten från våra två rapporter om interna och externa visselblåsarkanaler.

Ett av de viktigaste resultaten från våra undersökningar är att det finns en lucka mellan visselblåsarlagens tillämpningsområde och de externa rapporteringskanalernas uppdrag. Visselblåsarlagen omfattar missförhållanden som det i praktiken saknas en ansvarig extern myndighet för att ta emot och utreda. Det innebär att det finns situationer där en person kan omfattas av visselblåsarlagens skydd vid en intern rapportering, men saknar en tydlig extern kanal att vända sig till.

Vi ser också att information på kanalernas webbplatser ofta är svår att förstå eller bristfällig, samt att vissa interna kanaler är svåra att nå för personer som saknar tillgång till organisationens interna system så som intranät.

Undersökningarna visar dessutom att det saknas enhetliga tolkningar av flera delar av lagen, så som möjlighet till anonymitet och tolkningar av sekretessbestämmelser, vilket kan leda till olika hantering beroende på vilken verksamhet som tar emot rapporten.

Vi ser även att kunskapen om visselblåsning fortfarande är begränsad, både hos de som ska ta emot och utreda visselblåsningar och hos de personer som lagstiftningen är tänkt att skydda. Flera verksamheter uppger också att en betydande andel av de rapporter som kommer in genom visselblåsarkanalerna inte bedöms omfattas av visselblåsarlagen. Detta går tillbaka till gränsdragningen kring vad som räknas som ett ”missförhållande av allmänintresse” och tyder på att det finns en osäkerhet om vad som kan och inte kan rapporteras. Ett annat viktigt resultat är att det fortfarande finns begränsad kunskap om vilka grupper som använder visselblåsarkanalerna, och vilka som inte göra det. Utan sådan kunskap riskerar hinder och trösklar att förbli osynliga, och utvecklingen av inkluderande och användarvänliga rapporteringskanaler försvåras.

Nästa steg bör vara att utvärdera hur systemet fungerar i praktiken
Nu när visselblåsarlagen snart har varit i kraft i fem år är det naturligt att fråga sig hur väl systemet faktiskt fungerar.

Lag (2021:890) om skydd för personer som rapporterar om missförhållanden har ökat möjligheterna till att visselblåsa – där det både finns fler rapporteringsvägar och fler persongrupper som skyddas av lagen. Samtidigt finns det fortfarande frågor kring tillämpningsområde, anonymitet, repressalieskydd och tillgänglighet som behöver uppmärksammas. För att säkerställa att lagstiftningens syfte faktiskt uppnås, att personer kan rapportera missförhållanden utan rädsla för repressalier, behövs nu ökad kunskap, tydligare vägledning och en bred utvärdering av hur systemet fungerar i praktiken.

För ytterligare läsning, se våra två rapporter:
Visselblåsning i praktiken: Hur fungerar interna visselblåsarkanaler hos Sveriges myndigheter, kommuner och regioner?
Externa visselblåsarkanaler: Hur fungerar de i praktiken?