Ökad trygghet för visselblåsare
Den 20 augusti bjöd Transparency International Sverige in till ett samtal
om hur EU:s direktiv om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av
unionsrätten, det så kallade visselblåsardirektivet, ska genomföras i svensk
rätt.
Inga-Lill Askersjö, särskild utredare, inledde det websända seminariet
med att informera om utredningens betänkande. Betänkandet är föranlett av ett
EU-direktiv som Sverige har en skyldighet att genomföra. Direktivet lämnar dock
ett visst utrymme för Sverige att välja hur det ska genomföras.
”Enkelt, tryggt och säkert”
I betänkandet föreslås en ny lag och ändringar
i vissa befintliga lagar. Lagförslaget kan lite förenklat sägas bestå av fyra
huvudsakliga delar: i) en person ska inte kunna ställas till ansvar för att ha
åsidosatt tystnadsplikt vid rapportering, ii) skadestånd ska kunna krävas om en
person utsätts för repressalier på grund av rapportering, iii) det ska ställas
krav på rapporteringskanaler (interna/externa) för alla arbetsgivare – både
inom offentlig och privat sektor – med fler än femtio anställda, samt iv) den
rapporterande personens identitet ska skyddas genom nya sekretessbestämmelser.
Inga-Lill Askersjö poängterade att huvudsyftet med lagförslaget är att det ska
vara enkelt, tryggt och säkert att rapportera om missförhållanden.
En väsentlig skillnad jämfört
med den nuvarande lagstiftningen är att skyddet föreslås omfatta en betydligt
vidare personkrets. I dag skyddas enbart arbetstagare
I betänkandet föreslås ingen reglering av
möjligheten att vara anonym vid rapportering. Skyddet för den rapporterande
personens identitet föreslås i stället skyddas genom bestämmelser om sekretess
och behandling av personuppgifter. Fördelarna, enligt utredningen, med att
skydda identiteten på detta sätt, snarare än att kräva eller uppmuntra anonym
rapportering, är bland annat lättare uppföljning och verifiering av uppgifter, samt
stärkt trovärdighet.
Utredningen föreslår att Sverige ska gå längre
än direktivets minimikrav i två avseenden. Dels genom att inkludera skydd vid
rapportering av missförhållanden som det finns ett allmänt intresse av att de
kommer fram – inte enbart missförhållanden inom de av direktivet särskilt
utpekade rättsområdena, dels genom att inte undanta kommuner med färre än
10 000 invånare från kravet på att ha interna rapporteringskanaler.
Av allmänt intresse
Ett missförhållande är, enligt utredningen, av
allmänt intresse om det berör en bredare krets av personer och det finns ett
legitimt intresse av att missförhållandet kommer fram. Allmänheten kan t.ex. i
egenskap av skattebetalare eller konsumenter ha ett intresse av att få reda på
att det förekommer ett uppenbart slöseri med allmänna medel eller att produkter är osäkra. Inga-Lill Askersjö
underströk att bedömningen av vad som är av allmänintresse inte bör göras för
komplicerad och att om den rapporterande personen har rimliga skäl att tro att
informationen är sann bör inte skyddet försvinna även om personen har misstagit
sig om informationens riktighet.
Inga-Lill Askersjö och Per Larsson,
utredningens huvudsekreterare, reflekterade över de största utmaningarna med
utredningen och lyfte bland annat omfånget av direktivet, svårigheten att få
direktivet att passa in i den svenska modellen och beaktandet av vissa
motstående intressen.
Under webbinariet inkom flera frågor varav
några togs upp för diskussion. Bland annat efterfrågades hur rekvisitet
”oberoende och självständig” (med avseende på den person/enhet som mottar
rapporter) ska tolkas. Inga-Lill och Per menade att personen ska verka
självständigt i sin funktion och i sin uppgift ha mandat att inleda en
utredning. Rollen borde kunna liknas vid rollen av en internrevisor eller ett dataskyddsombud.
Arbetsgivare med fler än femtio anställda omfattas
Direktivet måste införlivas i medlemsstaternas
lagstiftning senast december 2021 och lagförslagen föreslås träda i kraft då vad
avser skyddslagstiftningen. Kravet på rapporteringskanaler föreslås träda i
kraft sommaren 2022 för arbetsgivare med fler än 249 anställda och december
2023 för arbetsgivare med 50–249 anställda. Med arbetsgivare avses både företag
och kommuner. De nya kraven på rapporteringskanaler innehåller inga detaljerade
krav på utformning utan det ska finnas stor frihet för arbetsgivaren att
utforma dessa.
TI Sverige återkommer med kommentarer kring utredningens förslag i vårt remissvar.
